SV/Prabhupada 0063 - Jag skulle vara en stor mrdanga spelare
Arrival Lecture -- Dallas, March 3, 1975
Så jag är mycket glad över att se atmosfären här. Utbildning innebär Kṛṣṇamedvetande. Det är utbildning. Om vi bara förstår att "Kṛṣṇa är den Högsta Personen. Han är stor, och vi är alla underordnade. Så vår uppgift är att tjäna Kṛṣṇa." Dessa två saker, om vi förstår, då är vårt liv perfekt.
Om vi helt enkelt lär oss hur vi ska dyrka Kṛṣṇa, hur vi kan behaga Honom, hur man klär Honom fint, hur man ger Honom fint att äta, hur man kan dekorera Honom med ornament och blommor, hur vi kan erbjuda våra respektfulla vördnadsbetygelser till Honom, hur man sjunger Hans namn, på det sättet, om vi helt enkelt tänker, utan så kallad utbildning blir vi den perfekta personen i universum. Detta är Kṛṣṇamedvetande.
Det kräver inte A-B-C-D utbildning. Det kräver helt enkelt ändring av medvetande. Så om dessa barn undervisas från allra första början av deras liv... Vi hade möjlighet att utbildas av våra föräldrar på det sättet. Många heliga personer brukade komma för att besöka min fars hus.
Min far var Vaiṣṇava. Han var Vaiṣṇava, och han ville att jag skulle bli en Vaiṣṇava. Närhelst någon helig person kom, han bad honom, "Snälla välsigna min son att han kan bli en tjänare till Rādhārāṇī." Det var hans bön. Han bad aldrig för någonting. Och han gav mig utbildning hur man spelar mṛdaṅga. Min mor var emot. Det fanns två lärare - en för att lära mig ABCD, och en för att lära mig mṛdaṅga. Så den ena läraren väntade och den andra läraren undervisade mig hur man spelar mṛdaṅga. Så min mamma blev arg "Vad är det för dumheter? Du undervisar mṛdaṅga? Vad ska han göra med denna mṛdaṅga?" Men kanske min pappa ville att jag skulle vara en stor mṛdaṅgaspelare i framtiden. (Skratt) Därför står jag väldigt mycket i tacksamhetsskuld till min far, och jag har ägnat min bok, Kṛṣṇaboken till honom. Han ville det. Han ville att jag skulle vara en predikant av Bhāgavata, Śrīmad-Bhāgavatam,, och mṛdaṅgaspelare och bli tjänare till Rādhārāṇī.
Så varje förälder bör tänka så; annars ska man inte bli far och mor. Det är śāstras föreskrift. Det framgår av Śrīmad-Bhāgavatam, Femte Canto, pitā na sa syāj jananī na sa syād gurur na sa syāt sva-jano na sa syāt På detta sätt, är slutsatsen, na mocayed yaḥ samupeta-mṛtyum. Om man inte kan rädda sin lärjunge från överhängande fara för döden, bör han inte bli en guru. Man ska inte bli far eller mor om man inte kan göra det. På detta sätt, ingen vän, inga släktingar, ingen far, nej... om man inte kan lära den andra parten hur du räddas ur klorna på döden.
Så den utbildningen är behövd i hela världen. Och en enkel sak är att man kan undvika denna insnärjning av födelse, död, ålderdom och sjukdom genom att helt enkelt bli Kṛṣṇamedvetna.